10. Le Sacre du printemps

Published in the programme book for concerts with the Royal Stockholm Philharmonic Orchestra, conducted by Michael Tilson Thomas, 19 & 21 November 2009.

En lyckosam skandal

Det började med en flyktig vision som Stravinskij fick så tidigt som våren 1910 under det att han avslutade arbetet med baletten Eldfågeln. Han såg i fantasin en högtidlig hednisk rit, med gamla vise män som satt i en cirkel och betraktade en ung flicka som dansade sig till döds för att blidka vårguden.

Den 29 maj 1913 fick resultatet av hans vision sin premiär på den alldeles nyöppnade Théâtre des Champs-Elysées. Ryska Baletten, ett danskompani under ledning av impressarion Sergej Diaghilev, gjorde sin femte säsong i Paris och Stravinskijs musik hade redan gjort sensation under säsongerna 1910 och 1911 med Eldfågeln och Petrushka. Nu inför Våroffer var förväntningarna högt uppskruvade, inte minst eftersom rykten hade cirkulerat om hur extremt modernt verket skulle vara. Men var det den brutala musiken, den grovhuggna koreografin eller de primitiva kostymerna som var mest provocerande? Publiken, som föredrog gracil elegans på scenen, gjorde i alla fall uppror och man kunde knappt höra musiken för alla kommentarer och rop. Skandalsuccé!

När Ryska Baletten senare tog upp Våroffer på repertoaren 1921, ersattes den ursprungliga koreografin av Vaslav Nijinskij med en ny av Léonide Massine och bland senare koreografier utmärker sig framför allt den av Maurice Béjart från 1959, som också har gjorts på Kungliga Operan. Men det är utan tvekan som konsertstycke Våroffer har haft sina största framgångar. Första gången var redan i februari 1914 med Koussevitzky på pulten i Moskva och Sankt Petersburg. Trots att den ryska publiken var känd för att vara konservativ och att man kände till skandalpremiären, togs verket emot rätt väl. Kanske berodde det på att man visste att den parisiska publiken inte hade tagit till sig de ryska folkloristiska inslagen i verket och att man ville visa sig stå över detta.

Våroffer fick kultstatus och blev en symbol för modernism. Ännu idag känns musiken vital tack vare den obevekliga rytmiken, den rika harmoniken och den virtuosa orkestreringen. Många tonsättare har studerat verket och utvecklat liknande stildrag. Stravinskij insåg förstås hur nydanande hans musik var och han trivdes med förtjusning i rollen som enfant terrible, inte minst på grund av vad det gjorde för hans karriär. Intressant nog var ändå hans ursprungliga ambition inte att vara avantgardist och att orsaka skandal, utan snarare att i musiken försöka återskapa den hedniska brutalitet, rotad i rysk folklorism, som han fick inspiration till i sin vision 1910. Nog måste man säga att han lyckades, men han återvände aldrig till detta tonspråk utan hans musikaliska utveckling tog en helt annan vändning.

Länge ansågs Våroffer vara bland det svåraste man kunde dirigera eller spela, något av ett eldprov. Musiken tvingade dirigenter att utveckla nya tekniker för att dirigera assymetriska rytmer och musiker att lära sig att spela dem. Verket är fortfarande en stor utmaning, men genom att det har existerat i snart hundra år och spelats så ofta, har det numera status av ett populärt repertoarverk, som alla älskar att framföra.

De tre baletter som gjorde Stravinskij berömd (Eldfågeln, Petrushka och Våroffer) var också hans sorgebarn, eftersom de kom till i en tid innan alla länder hade skrivit på de avtal om internationell upphovsrätt som vi har i dag. Därför gav denna musik, som ständigt spelades över hela världen, inte ett öre i royalty. Egentligen borde Stravinskij ha blivit förmögen enbart på bas av dessa stycken, men i stället tvingades han, framför allt under de första åren efter att han flyttat till USA 1939, att ta en mängd tidskrävande uppdrag för att försörja sig, vilket hindrade honom från att skriva den musik han egentligen ville skapa. Därför gjorde han, direkt efter andra världskriget, reviderade versioner av dessa tre baletter, som skulle ersätta ursprungsversionerna, för att säkra copyrighten och därmed intäkterna.